BLOGGEN

Jag har många gånger känt att naturen är min bästa vän. Träden, ängarna, himlen, klipporna, havet och stigarna – naturen har många gånger burit mig när livet har känts som allra svårast. Att vandra är för mig ett sätt att leva, att ta ett steg, ett till och ett till… Att vara kreativ är också ett sätt för mig att leva. Varje gång jag skapar i form av att skriva, fota, filma, musicera och sjunga så känns det som att jag skapar mening, skapar liv. När jag och min vän Eva vandrade och fotade på klipporna i Grisslehamn såddes de första fröna till min fotoutställning ”Sorgesteg i naturen”. Med foton av mig själv i naturen och tillhörande texter, ville jag skildra sorg och hur naturen och fotografering kan bli en väg till sorgebearbetning. Fotoutställningen ägde rum på Mariagården i Norrtälje under en Allhelgonahelg. 54 år gammal hade jag min första och kanske enda fotoutställning. Några år senare blev även mina ”Sorgesteg” namnet på en ny föreställning som jag tillsammans med pianisten Christina och violinisten Ellen… Läs mer »Den läkande naturen

När jag jobbar som coach jobbar jag med målbilder, drömmar och visioner. Det är inte bara mina klienter/kunder som jag gör detta med utan jag gör detta även med mig själv. Varje år, kring nyårsafton, tar jag ett stort, vitt ark och fyller det med bilder, texter, ritar och skapar en slags skattkarta över mitt liv. Vad är jag stolt över och vill bevara? Har jag några nya mål som jag vill förverkliga när det gäller relationer, arbete och hälsa? När jag skapat min ”Visionboard”, min skattkarta över livet, sätter jag upp den vid min säng och tittar på den varje gång jag ska lägga mig eller när jag vaknar. På så vis förankrar jag målen i mig själv och håller rätt fokus i livet. “MultiMediaMilla” var ett sådant mål som jag satte upp på min ”Visionboard”. Jag ville lära mig allt om hur man skapar budskap med digital kommunikation. Efter att ha gått ett antal utbildningar och när jag till sist var klar text-, bild- och filmproducent skapade jag ett nytt koncept – “MILLAMADE Digital… Läs mer »Målet MultiMediaMilla

Ibland får vi själva inte välja de nya stigarna i livet. Vi tvingas gå dem, trots alla tårarna och med en värkande själ av oändlig saknad. Tio år efter min mammas bortgång blir min lillasyster svårt sjuk i cancer. Ett halvår in i hennes kamp får min pappa en stroke som gör att han tappar talet och blir halvt förlamad. VI runt omkring gör allt i vår makt för att stötta och hjälpa. Min älskade syster kämpar för sitt liv och pappa för sitt. Efter två år händer det ofattbara, min pappa dör och bara två månader senare dör också min lillasyster. Vad gör man när smärtan är så stor att man inte kan ta in den? Vad gör man när mörkret är det enda som lyser? Jag minns att jag satt och grät och genom tårarna googlade på sökmeningen ”den vackraste platsen i världen”. Av ren och skär känslomässig överlevnad, kände jag att jag måste resa bort till något ljust och vackert, som en motpol till min livs svåraste utmaning, förlusten av min älskade… Läs mer »När sorgen blev för stor

Efter att ha arbetat som coach och med personlig utveckling i många år valde jag som 48-åring att satsa på något nytt. Att skriva, fota och filma har jag alltid tyckt om och nu kände jag att jag ville fördjupa mig i det. Det blev flera olika utbildningar i grafisk design, digital kommunikation, foto och filmproduktion. En av lärarna, bästa Kristen, fångade upp min önskan att jag ville spela in mina engelska låtar i en musikstudio och på så vis fick jag kontakt med Martin. Martin, som är en fantastisk musiker och producent, skapade små mirakel med alla mina låtar. Låtarna blev till en föreställning som jag gav namnet “Milla made a heart – om ett hjärta som gick sönder och blev helt igen”. Jag hade en önskan till och det var att jag ville spela min föreställning på en liten teater i Stockholm. Valet föll på Teater Brunnsgatan fyra, som ju måste vara Stockholms minsta och mysigaste teater! Jag bjöd in nära och kära och tillsammans med Martin och hans musikervän Jens skapade vi… Läs mer »Milla made a heart

Jag har alltid varit höjdrädd. Jag tror på att utmana det man är rädd för, att det kan göra en fri. Så, jag begav mig till Norge för att klättra i berg. Tillsammans med min son flög jag (flygrädd är jag också) till staden Bergen i Norge för att vandra upp bland bergen. Bergen är en jättevacker stad omgiven av höga berg och som har en linbana som leder upp till Fløyen och Björnstigen (björnar är jag också rädd för). Väl uppe på berget så vandrade vi i timmar och blickade ut över de imponerande landskapen. Det tog ett tag för mig att vänja mig men till slut så kunde även höjdrädda jag njuta av de vackra vyerna. Jag utsatte mig för det som skrämde mig och sakta men säkert så släppte min höjdrädsla. Det är något helande med att vara högt uppe på ett berg och det lugnade verkligen min själ. Så pass mycket att vi återvände till Bergen ännu en gång för att bestiga ett till berg, Ulriken. Bestiga och bestiga – det… Läs mer »Att bestiga berg lugnar själen

Min föreställning “Tre ackord i livet” blev inte bara en föreställning för nära och kära utan jag tog också steget att våga köra den offentligt. Det blev fyra föreställningar till och flera hundra människor kom och delade stunden. En i publiken skrev “Återigen har jag sett din fantastiska föreställning Tre ackord i livet. Ingen berör som du. Du har en innerlighet och en äkthet som går rätt in. För mig bereder din föreställning en vacker stig rakt in i min själ. Jag gråter hejdlöst men är lycklig på samma gång. Jag lär av dig. Tack!”. Det blev tydligt för mig att min resa är många människors resa. Vi går alla igenom olika slags relationer som formar oss. Vår självkänsla och vårt självförtroende kan ibland utmanas av det vi får uppleva och sorg är ju något som drabbar oss alla någon gång i livet. Jag bestämde mig för att skriva en bok och ge ut den själv, ännu en dröm som jag burit på länge. Boken fick samma namn som föreställningen, “Tre ackord i livet”, och… Läs mer »Jag skrev en bok

Något av det svåraste jag varit med om var när min mamma blev allvarligt sjuk. Plötsligt så upptäcktes flera små hjärntumörer och efter bara fyra månader fick min fina, oerhört tappra och älskade mamma lämna jordelivet. Livet rämnade och det var första gången som jag förlorade en nära anhörig. Tiden som följde var tuff och förändrade mig i grunden. Jag började känna att jag verkligen måste leva mitt liv fullt ut. I min skrivbordslåda låg ark med text och melodier, låtar som jag skrivit under åren men som jag aldrig visat för någon. Längtan efter att leva livet till fullo blev starkare än rädslan att våga gå upp på en scen och sjunga mina sånger. Någonstans ifrån kom kraften och 45 år gammal tog jag steget till min stora dröm! Jag tog kontakt med musiker, körsångare (som var mina vänner – Sussie, Maria, Madde och Carina) och skapade en föreställning som fick namnet “Tre ackord i livet – en musikalisk föreställning om ensamhet, tvåsamhet, sorg, lycka och det största av allt, kärleken!” Jag bjöd in… Läs mer »Tre ackord i livet

Ibland uppstår tillfällen i livet som man bara måste våga ta till vara på. Jag fick höra att Arbetsförmedlingen i Norrtälje skulle starta ett samverkansprojekt med Försäkringskassan. Målet var att stärka långtidssjukskrivna på deras väg tillbaka till arbetslivet. Inspirerad av detta, skapade jag en helt ny kurs, inspirerad av Aaron Antonovskys tankar om KASAM – känsla av sammanhang och friskfaktorerna begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet. Min kurs bestod av tio teman som alla skulle stärka jaget, självkänslan och självförtroendet. Tio träffar som ägde rum både inom- och utomhus, i grupp och jag gjorde också plats för några individuella samtal. Kravet för att få sälja in en kurs var att man hade eget företag. Oj! Skulle jag våga starta eget? Jag vågade och jag fick uppdraget! Över 100 personer gick min Kasamkurs och jag är så tacksam för alla fina möten som blev, alla självkänslor och självförtroenden som växte och för att jag fick vara med på ett hörn och göra gott! Ett riktigt bra sammanhang!

Från teaterpedagog till hälsopedagog! 35 år gammal läste jag om en spännande utbildning som skulle äga rum på vackra Väddö i Roslagen. Väddö Folkhögskola genomförde en 2-årig yrkesinriktad utbildning till hälsopedagog och den ville jag gå! På schemat stod en massa bra saker som personlig utveckling, rörelse, kost, avslappning, mental träning, massage målbildsarbete, naturvandringar, samtal och ledarskap. Mina två år på Väddö blev otroligt utvecklande och jag fick känna att jag aldrig var “för djup eller känslig”. Något som jag tidigare ibland fått höra. Här fick jag känna att jag var helt okej precis som jag var, till och med riktigt bra! Det var en helt underbar känsla! Tänk vad mycket det påverkar att man har bejakande människor omkring sig dvs är i sammanhang där man känner sig uppskattad och väljer bort sammanhang där man känner det motsatta. Det är viktigt att hitta sin flock. Mitt intresse för personlig utveckling fick mersmak och efter Väddö blev det fortsatt utbildning både till avslappningslärare i Siljansnäs och certifierad coach i Stockholm!

Istället för att bli skådespelerska bestämde jag mig för att jag skulle jobba “bakom scenen” som teaterpedagog och regissör. Jag ville jobba med barn, skapa trygga och roliga rum att utvecklas och blomma i med hjälp av pedagogiskt drama. Sagt och gjort, jag skapade “TeaterBlomman” – en teaterverksamhet för barn. Anmälningarna rullade in, jag fick ett eget rekvisitarum och tillgång till kulisser, teatersmink, peruker och kläder. Det satsades och jag fick fria händer – vilken lycka! Varje grupp bestod av cirka tio barn och upplägget som jag valde var att först börja med en massa bra pedagogiska dramaövningar så att alla kände sig “hemma” i gruppen. Därefter skrev jag manus till en föreställning som vi skulle spela upp som final för föräldrar och andra som ville komma och titta. Manuset ja – varje barn fick själv bestämma vilken roll de ville skapa. Någon ville vara en figur från Mars, en annan prinsessa, en tredje en försäljare, en fjärde en groda… Behöver jag skriva att det var en utmaning att skriva manus men också otroligt kul… Läs mer »Blommande barn

Som liten drömde jag om att bli skådespelerska. Trots att jag var väldigt blyg som liten och stammade så vågade jag delta på “Roliga timmen” och spela teater i skolan. På scenen kunde jag vara någon annan och där blev jag modig. Jag tog plats och tack vare klasskamrater och en underbar lärare, vid namn Åke, fick vi ha väldigt många roliga timmar! Efter gymnasiet fanns mitt stora teaterintresse kvar och jag sökte in till en teaterlinje i Stockholm. Jag hade ännu en underbar lärare där, Margita, som trodde på mig och som gjorde att jag växte i mitt skådespeleri. Men, andra året fick jag en ny lärare, en man som tyckte att jag behövde frigöra mig och min kropp ytterligare genom att visa mina bröst i en föreställning. 22 år gammal kände jag ett otroligt motstånd till att göra detta. Men, han propsade på och det slutade med att jag gjorde som han sade. Jag mådde jättedåligt efter den föreställningen och bestämde mig för, där och då, att skådespelerska ville jag inte bli längre.… Läs mer »Skådespelerska – en dröm

19 år gammal åkte jag till England för att jobba som au-pair i ett år. Några av mina tjejkompisar var redan där och jobbade. Det gav mig modet att våga åka iväg! Jag hade tur och hamnade i en jättesnäll familj, familjen Wiley, och fick bo högst upp i huset, i ett stort rum med öppen spis och eget badrum. Jag jobbade bara tre dagar i veckan med att ta hand om de två barnen, Edvin 5 år och VIctoria 3 år, ingen städning, men jag fick högsta lönen av oss alla! Jag såg alla musikaler som gick att se. Favoriten blev “The Rocky horror show”! Ett annat kärt minne var när tjejgänget skulle försöka ta sig in på den tidens mest kända nattklubb i London, “The Hippdrome”. Efter att ha sminkat oss och klätt oss så fint vi bara kunde, närmade vi oss nervöst den långa kön när vi hörde dörrvakten säga: “Good evening ladies!” Han vinkade fram oss och vi fick gå förbi den långa kön! Det var nästan en lika underbar känsla… Läs mer »England, here I come!

När jag var 12 år träffade jag en granne som precis hade flyttat in i samma bostadshus. Hon hette Carina och var 13 år. Ganska direkt fann vi varandra och började spexa till musik. Vi klippte ihop olika låtar, små snuttar, och sedan mimade vi och dansade till programmet som vi skapade. Mimgruppen Fjärtarna hade kommit till världen! Fråga mig inte varifrån vi fick namnet! (skratt) Jag tror att det var lite av en tonårsrevolt och att vi gick emot det som omgivningen tyckte att vi skulle heta. Vi tyckte Fjärtarna lät bättre än Roslagsflickorna! På grund av namnet var vi inte helt rumsrena och det passade vårt spexande där den röda tråden var den att det inte fanns någon röd tråd! Vi bara körde på! Det fanns inga sociala kanaler på 70-talet men vi tycker att Fjärtarna passar in bra där så nu, typ 48 år senare, har vi fått en Facebooksida! (skratt) Där kan du läsa om hur Carinas pappa Lunkan blev vår manager, våra gigs och att vi fick vara med på… Läs mer »Mimande Fjärtar