Ibland får vi själva inte välja de nya stigarna i livet. Vi tvingas gå dem, trots alla tårarna och med en värkande själ av oändlig saknad. Tio år efter min mammas bortgång blir min lillasyster svårt sjuk i cancer. Ett halvår in i hennes kamp får min pappa en stroke som gör att han tappar talet och blir halvt förlamad. VI runt omkring gör allt i vår makt för att stötta och hjälpa. Min älskade syster kämpar för sitt liv och pappa för sitt.
Efter två år händer det ofattbara, min pappa dör och bara två månader senare dör också min lillasyster.
Vad gör man när smärtan är så stor att man inte kan ta in den? Vad gör man när mörkret är det enda som lyser? Jag minns att jag satt och grät och genom tårarna googlade på sökmeningen ”den vackraste platsen i världen”. Av ren och skär känslomässig överlevnad, kände jag att jag måste resa bort till något ljust och vackert, som en motpol till min livs svåraste utmaning, förlusten av min älskade pappa och lillasyster.
Den platsen som först dök upp på sökmotorn var Land’s End i Cornwall, England. Det hör också till att det var en av de sista platserna som min syster hann besöka innan hon lämnade jorden. Jag flög ensam iväg med min ryggsäck på ryggen, landade med planet i England och efter en lång tågresa kom jag fram till Land’s End, världens ände, där jag skulle bo, i ett rum på ett hotell som låg precis vid klippkanten till det stora havet.
Vandringsstigarna var många och långa och jag vandrade i timmar, i dagar, i samma fotspår som min lillasyster vandrat. Jag vandrade från mörker till ljus och från förtvivlan till hopp.
När jag stod vid de karga klipporna som brant stupade ner i havet, i det stora blå, och vinden från den oändliga himlen smekte mig i ansiktet, kom jag till någon slags ro. Jag omfamnades av allt det vackra, kunde landa i mig själv och sakta, sakta fick livet en mening igen.
