19 år gammal åkte jag till England för att jobba som au-pair i ett år. Några av mina tjejkompisar var redan där och jobbade. Det gav mig modet att våga åka iväg! Jag hade tur och hamnade i en jättesnäll familj, familjen Wiley, och fick bo högst upp i huset, i ett stort rum med öppen spis och eget badrum. Jag jobbade bara tre dagar i veckan med att ta hand om de två barnen, Edvin 5 år och VIctoria 3 år, ingen städning, men jag fick högsta lönen av oss alla!
Jag såg alla musikaler som gick att se. Favoriten blev “The Rocky horror show”! Ett annat kärt minne var när tjejgänget skulle försöka ta sig in på den tidens mest kända nattklubb i London, “The Hippdrome”. Efter att ha sminkat oss och klätt oss så fint vi bara kunde, närmade vi oss nervöst den långa kön när vi hörde dörrvakten säga: “Good evening ladies!” Han vinkade fram oss och vi fick gå förbi den långa kön! Det var nästan en lika underbar känsla som när jag väl inne på dansgolvet plötsligt upptäckte att jag dansade bredvid självaste Michael Hutchence från bandet INXS, en av mina idoler. I love England!
Livet skulle visa vägen till England igen, 30 år senare. Det berättar jag om i ett annat inlägg.
